Dilemmat med mångkulturen – en introduktion

Posted on mars 12, 2012

0


Det pågår en vild debatt mellan olika grupper i Sverige. Alla har sin egen övertygelse. Vissa, som vi kan kalla för humanister, menar att alla människor har samma värde och ska vara välkomna överallt i världen. Detta är en god tanke – i teorin åtminstone – som majoriteten av våra politiker backar upp. Enligt denna ideologi spelar det ingen roll vad man har för kulturell bakgrund; man är en människa liksom alla andra.

Sedan finns det en annan grupp som enligt kritiker definieras som ”högerextrem” eller rasistisk. Jag kallar dessa nationalister för enkelhetens skull. Dessa menar att mångkultur är till sin natur dömt att misslyckas, eftersom det bygger på att man måste ge upp sina nationella känslor och ”mötas på mitten” . Man får göra vissa eftergifter så att alla ska kunna få plats i samhället och respektera varann. Problemet är förstås att många i Sverige har inte lust att gå ifrån det samhälle vi är vana vid som präglas av trygghet och lugn, en känsla av nationell samhörighet och kanske ett visst mått av likriktning, till en mångetnisk kultur där man känner mindre samhörighet med sina medmänniskor. Följden kan bli att vi endast bryr oss om oss själva och mindre om Sverige som nation. Alltså en utveckling från nationalism till individualism.

För att mångkultur ska fungera måste man göra sig av med känslan av att vara svensk, och helt enkelt anse sig vara en världsmedborgare. Och återigen så är tanken god men många ställer sig kritiska till de förändringar som uppenbarat sig i mångkulturens tecken som svårligen låter sig fångas i någon statistik. Jag syftar främst på den ökade otrygghet som många känner i mångkulturella områden. De som väljer att leva laglydigt har dock anpassat sig, och idag känns det helt naturligt att klimatet har hårdnat och att man undviker att röra sig i drabbade områden. Vi har accepterat denna inskränkning eftersom vi har fått veta att mångkultur är bra och att allt löser sig om vi har tålamod.

Sverige har en förhållandevis stor invandring från kulturellt avvikande länder. Detta leder till problem för den humanistiska skolan som någonstans menar att dessa invandrare också ska få uttrycka och bevara sin kultur inom Sveriges gränser. Hur ska man skapa en socialt fungerande mångkultur med folk från vitt skilda bakgrunder? ”Lösningen” har än så länge varit segregation då det helt enkelt inte har funnits andra alternativ.  Vill vi bevara kulturer som är svårintegrerade så kommer dessa helt naturligt att hamna utanför, både socialt och geografiskt. Detta var förstås inte så svårt att förutse. Människan dras helt naturligt till likasinnade. Det skapas ett parallellsamhället med sin egen kultur och – i viss mån – sina egna lagar.

Assimilationspolitik anses vara rasistisk och har därför undvikits av alla utom Sverigedemokraterna. Övriga verkar tycka att segregationen är acceptabel så länge som den inte leder till märkbara problem. Då det finns uppenbara problem har man försökt att undvika debatten och hoppats på det bästa under en lång tid. Man har förmodligen hoppats på att invandrare ska bli ”försvenskade” med tiden så att det sker en slags naturlig assimilation. Sålunda ger man Sverigedemokraterna rätt utan att det märks.

Att integrationen har misslyckats tror jag även humanister håller med om. Många svenskar vänder sig  mot att invandrare blir kriminella för att de saknar jobb och god ekonomi. Men det är inte så konstigt egentligen. Känner man sig inte svensk i Sverige så är det svårare att känna respekt för landet eller dess invånare. Har man dessutom vänner som är kriminella som berättar hur lätt det är i Sverige att tjäna snabba pengar så krävs det nog inte mycket för att bli övertalad. Och om ens egna föräldrar lever på bidrag och spenderar dagarna med att titta på sitt hemlands TV-kanaler så lär man inte få mycket inspiration från familjen heller. Detta blir en naturlig biprodukt av segregationen som vi än så länge försökt ignorera. Problemet är både kulturellt och socialt betingat.

Hur ska politikerna agera? Grundproblemet ligger förstås i integrationspolitiken som skapar kriminalitet på grund av utanförskap, och rent logiskt borde minskad invandring och höjda straff förbättra läget. Detta är förändringar som SD står för, även om de ibland uttrycker sig lite aggressivt om man jämför med den tafatthet som finns hos de mer politiskt korrekta partierna. Och ju längre det fortskrider, desto mer indignation byggs upp hos laglydiga i Sverige. Detta är ofrånkomligt. Varför ska vi bekosta importerad brottslighet?

Visst kan vi fortsätta försöka behålla vår ultra-humanistiska syn på alla människors lika värde, men det fungerar bara om man kan lita på att alla vill förbättra Sverige. Är det så? Kan vi lita på att segregerade invandrare sköter sig bara vi är snälla mot dem och accepterar övertramp? Jag betvivlar det. Det ÄR en kulturkrock, och Sverige ger signaler som kan tolkas som att vi faktiskt inte bryr oss. I vår naivitet tror vi att snällheten ska uppskattas av den del invandrare som har valt ett kriminellt mönster:

Det är okej, ni kan sälja smuggelcigg och köra svarttaxi, bara ni inte slår på någon. Det är okej att ni dealar lite droger, försök vara diskreta bara så ingen märker det.

Många invandrare känner sig inte svenska i Sverige. Också detta är helt naturligt. Hade jag bosatt mig i Japan hade jag fortfarande känt mig svensk efter 20 år. Detta är ett av mångkulturens stora problem: Så länge man känner en nationell tillhörighet så motarbetar man – medvetet eller omedvetet – integrationspolitiken. Lösningen som politiker kämpar med är att med olika medel är att försöka devalvera svenskhetsbegreppet: Det ska inte vara speciellt bra att vara just svensk. Dessvärre har man ”glömt” att man bör vara konsekvent och även motarbeta andra kulturers egenvärde.

I praktiken krävs assimilation. Sverige måste vara otroligt tydligt med vilka regler som gäller i landet, och starkt – med hårda straff – ta avstånd från sådant som inte hör hemma i landet. Detta är fullkomligt naturligt men definieras som rasism av förespråkare för världssamhället. Vi har en intressekonflikt som svårligen går att lösa med logiska argument. Svenska befolkningens vilja är inte av så stor betydelse i just integrationsfrågan.

Sverigedemokraterna kommer att växa till följd av ovanstående resonemang. Den sannolika utvecklingen är att SD blir skapligt stora, och därefter modifierar övriga partier sin politik så att den får större folkligt stöd. Politik handlar mycket om makt, och om politiker ser att svenskar vänder sig mot mångkulturen så kommer de att förstå att deras bästa vapen mot Sverigedemokraterna är just att anamma deras invandringspolitik.

Annonser
Posted in: Snicksnack